I Nordvästra Aldona finns det fem dominerande folkslag som kan passa bra som rollpersoner. Till dessa folkslag hör aurer, norderborier och randier som räknas till är människornas släkte. Dessutom befolkas bergstrakterna av dvärgar och de stora skogarna av skogsfolksstammar. Alla dessa folkslag påminner fysiologiskt om varandra och de har också möjlighet att få barn tillsammans även om de kulturella skillnaderna gör att det är mycket ovanligt. I detta kapitel hittar du en kortfattad beskrivning av de tre raserna.

Aurer

Aurer lever i nomadiserande stammar på den stora Aurslätten. De olika stammarna är självständiga och ligger ofta i fejd med varandra. Dessa fejder är dock starkt ritualiserade och leder sällan till att några dödas. En stam brukar bestå av mellan tvåhundra och femhundra individer. Stammen leds av en hövding. Hövdingen utses genom en tvekamp med livet som insats. Vem som helst har rätt att utmana hövdingen och då detta görs måste hövdingen antingen möta utmanaren i tvekamp vid inom ett månvarvs tid eller stiga åt sidan som hövding utan strid. Varje stam är indelad i ett varierande antal jaktlag och även ledarna för dessa jaktlag utses genom tvekamper. Dessa tvekamper utkämpas däremot inte med livet som insats och är inte lika ritualiserade. Shamanen och hans elever är de enda som står utanför denna hierarki och Shamanen har minst lika mycket att säga till om som hövdingen. Normalt låter han hövdingen styra stammen som han vill men då han väljer att göra sin röst hörd är det mycket sällan som hövdingen väljer att inte lyssna på honom. De Auriska kvinnorna har en mycket svag ställning och är i stort sätt mannens ägodelar. Aurerna ingår ingen form av äktenskap och en man kan ha så många kvinnor han klarar av att försörja. Han äger även sina döttrar som han säljer till andra män då de blivit vuxna. En man äger även sina söner fram tills dess att de genomgått det prov som gör dem till män och jägare. Detta prov är mycket hårt och det är inte ovanligt att pojkar dödas under provet. Det händer att vissa Aurer avstår från att göra provet och de förblir därför sina fäders ägodelar under resten av livet och kommer att ärvas av sina bröder eller andra släktingar eller stammedlemmar då fadern dör. Dessa män blir ofta hantverkare. En pojke som upptas som elev av stammens shaman blir shamanens ägodel fram tills dess att han självblir shaman. En shamanelev har dock nästan samma status som en jägare eftersom han en dag kommer att vara en av stammens ledare. Det enda sättet på vilket en kvinna kan vinna sin frihet är om hon väljer att genomgå provet för att bli man eller jägare. Det är mycket få kvinnor som väljer att göra detta men alla kvinnor har rätt att begära det och inte ens hennes far eller ägare har rätt att stoppa henne. Att vara far till en kvinna som har kraft nog att vara man ger dessutom mycket hög status åt mannen. Vid midsommar varje år samlas ofta flera stammar på olika offerplatser ute på Aurslätten för att offra till vindens och jordens andar och för att idka handel med varandra. Det är i första hand vid dessa tillfällen som Aurerna säljer sina döttrar eftersom det ansens bättre att köpa sig kvinnor från andra stammar. Aurer är ganska kortväxta men kraftigt byggda. De har ganska mörk hy mörkt, vanligtvis helt svart hår och mörkt bruna eller helt svarta ögon. Auriska män blir knappt 170 cm långa och kvinnorna är vanligtvis något kortare än männen. Aurerna tillverkar nästan alla sina kläder av skin och läder. Männen klär sig i läderbyxor och läderstövlar. Det kärva klimatet gör att de vanligtvis har på sig jackor som vintertid är stoppade med torkat Yrilgräs för att hålla värmen. Under den korta sommaren har de däremot ofta bar överkropp. Kvinnorna använder kjolar i stället för byxor men klär sig i övrigt ungefär som männen.

Dvärgar

Dvärgarna återfinns framför allt i sina mäktiga fästen i Nordbergen och i staden Meirbard vars befolkning består till hälften av dvärgar och till hälften av människor. Deras syn på livet påminner i stora drag om människorna i området. För människorna i området finns det därför många mänskliga kulturer som förefaller betydligt mycket märkligare än dvärgarnas. Dvärgaran lever i stora välorganiserade strikt hierarkiska samhällen. Alla dvärgar vet sin plats, de flesta uppgifter utom de högsta samhällsfunktionerna går i arv och det är mycket ovanligt att en dvärg avviker från den väg som utstakats åt honom redan vid hans födsel. Dvärgarna har mycket utpräglade könsroller. Kvinnan tar hand om hemmet och barnen medan mannens uppgift är att ordna med försörjningen. Enda undantaget återfinns bland dvärgarnas magiker där könsrollerna inte är lika tydliga. De flesta dvärgsamhällen utgörs av stora underjordiska städer omen det förekommer även mer människoliknande städer, den största av dessa är Meirbard som är till hälften en dvärgstad och till hälften en människostad. De olika samhällena är fristående riken. Dvärgarna dyrkar guden Thurn som även kallas bergsfadern. Mer eller mindre alla dvärgar är mycket religiösa. Det enda religionen kräver av de troende är dock att de ska följa Thurns fem lagar som kräver, flit, lojalitet, heder. Dvärgar blir mellan 120 och 130 cm långa, men de är oftast så kraftigt byggda att de väger lika mycket som människor om inte mer. Dvärgar åldras något långsammare än människor och de flesta dvärgar som lever tills de dör en naturlig död hinner uppleva sin hundraårsdag. Dvärgar kan förmågan att känna de magiska flödena i jorden och kan därför känna sig fram till rika malmfyndigheter. Det gör också att de har en slags inbyggd kompass och även om den inte är speciellt exakt så går dvärgar aldrig i cirklar då de gått vilse. Dvärgmän klär sig i rockar över vilka de vanligtvis bär en slags tabbard vars utseende talar om vad de har för uppgift inom dvärgsamhället. Dvärgkvinnor klär sig i en slags ärmlös rock som kallas för en arfa och under den bär hon en klänning eller en kjol och en tunika.

Norderborier

Detta Människofolk utgör merparten av befolkningen i länderna Murien, Jorem, Inarien och Oberos samt ytterligare ett par småländer och de områden som brutit sig loss från Murien. Människorna i dessa länder lever nästan utan undantag i ett feodalt samhälle med en strikt hierarki. Alla vet sin plats och vet vem som är deras herre. Även om det finns ett par större städer i området lever mer än nio tiondelar av människorna i små jordbruksbyar. Det finns naturligtvis även människor som valt eller tvingats att stå utanför samhället och i vildmarken förekommer det mindre samhällen som befolkas av dem som ogillar den rådande samhällsordningen eller blivit fredlösa. De flesta Norderborier tillhör den Parendiska läran även om det finns de som valt att följa den nya läran eller de som fortfarande dyrkar de gamla gudarna från imperiets tid. De sistnämnda återfinns i första hand i riket Oberos. Norderborierna har ganska ljus hy och blont hår är vanligare än mörkt även om mer eller mindre alla hårfärger förekommer. Även ögonen brukar ha ganska ljusa nyanser men även här förekommer det undantag. Norderborierna är ett ganska högrest släkte och det är inte ovanligt att männen blir över 180 cm långa och kvinnorna är en dryg decimeter kortare. Murien, Jorem och Inarien är liksom de flesta andra stater i området Feodala kungariken där alla har sin plats i samhället och där nästan alla går i sina föräldrars fotspår. Den norderboriska mannen klär sig vanligtvis i byxor och en kort tunika och över den bär han vanligtvis någon form av rock. Bruket av mantlar är mycket begränsat och de används i stort sett endast till vissa ämbetsdräkter. Överklassen i Jorem klär sig dock gärna i kläder som påminner om de kläder som bars i det Ereboriska imperiet och där är därför mantlar ett vanligt inslag. Den norderboriska kvinnan klär sig nästan uteslutande i klänning, vanligtvis en underklänning och en överklänning. Kvinnor, framför allt de som har det gott ställt, används fortfarande mantlar som skydd mot väder och vind då det behövs. Rockar och byxor ses som utpräglade manskläder och används så gott som aldrig av kvinnor.

Randier

Randierna lever i första hand i Randur nordväst om Murien. Randierna lever i små kungariken eller självständiga byar och har inta samma strikta sociala struktur som den i de norderboriska rikena. De styrs av en kung eller hövding men under honom är mer eller mindre alla fria män jämlikar. De flesta randarier tillhör den Randiska läran men det finns vissa områden, framför allt i söder där den Parendiska läran har fått ett starkt fäste. De Randiska männen är ganska kortväxta och blir sällan mer än 170 cm långa. Kvinnorna blir ungefär lika långa. Randierna är vanligtvis rödblonda och har blå eller grå ögon. Männen har vanligtvis långt skägg som vanligtvis är flätat i två flätor. Randiska kläder består av tunika och byxor för männen och tunika och kjol för kvinnorna. Förmögna kvinnor bär dock ofta klänningar. Kläderna har vanligtvis ganska mörka färger. På hösten och vintern använder sig både män och kvinnor av mantlar för att skydda sig mot kylan. Randiska mantlar är gjorda av fyrkantiga tygstycken till skillnad från de Norderboriska mantlarna som vanligtvis består av ett tygstycke som är format som en halvcirkel.

Skogsfolk

Skogsfolket befolkar de vildmarksområden som omger Murien och dess grannländer. Människor ser vanligtvis skogsfolket som primitiva varelser men de har i själva verket en välutvecklad kultur som i många avseenden är mer avancerad än människornas. Deras syn på livet skiljer sig däremot drastiskt från varandra då skogsfolket till skillnad från människor och dvärgar inte hyser något större intresse för materiella ting. Skogsfolket lever i stammar som kan ha ganska olika kultur. Samhällsstrukturen är däremot den samma med undantag för modersträdens stam. Denna stam lever nämligen i permanenta samhällen som kan ha upp till ett par hundra invånare. Övriga stammar lever i nomadiserande familjegrupper men skogsfolkets syn på en familj är inte densamma som människors och en familjegrupp brukar innehålla mellan tjugo och femtio individer. Varje familjegrupp leds av en hövding som vanligtvis även är stammens shaman och religiösa ledare. Hövdingen är vanligtvis en kvinna men det förekommer även manliga hövdingar. Skogsfolket har en shamanistisk religion och dyrkar Gaira, naturens moder som blåst sin ande i allt som lever. De innebär att de anser att allt levande är en del av Gaira och att det därför är heligt och måste behandlas med respekt. Skogsfolket har ingen ritual för giftemål. Däremot bildar de par av livskamrater som nästan vanligtvis håller ihop så länge båda parterna är i livet. Dessa par bildas vanligtvis då flera av stammens familjegrupper samlas för att fira någon av skogsfolkets högtider. Vanligtvis lämnar mannen sin familjegrupp och ansluter sig till kvinnans. Parbildning inom familjegrupperna förekommer men är ovanligt. Barnen är hela familjegruppens ansvar. Det första året tas de om hand av sina mödrar men därefter passas och uppfostras de gemensamt av gruppen. Jämfört med människor är skogsfolket ett ganska kortväxt släkte. Männen blir normalt mellan 150 och 160 cm långa och kvinnorna är ungefär en decimeter kortare. De är dessutom spensligt byggda och väger därför sällan mer än femtio kilo. Skogsfolket har spetsiga öron och kattliknande pupiller vilket ger dem ett aningen djuriskt utseende. De är mycket smidiga och deras syn och hörsel är mycket god. De har också mycket gott mörkerseende och så länge det finns någon form av ljuskälla, exempelvis solljus kan de se obehindrat. Skogsfolket lever ungefär lika länge som människor men de behåller sin fysiska styrka under hela livet. Detta har gjort att det bland människor är en utbredd missuppfattning att skogsfolket är odödligt eftersom de ser relativt unga ut under hela livet. Detta påverkas även av det faktum att skogsfolket inte har några begravningsplatser. En medlem av skogsfolket känner på sig när det är dags för honom att dö och han tar då farväl av sin familjegrupp och lämnar den för att överlämna sig till Gaira och dö i ensamhet ute i naturen. Skogsfolket bär kläder för att skydda sig, inte för att skyla sig. De har dock lärt sig att människor och dvärgar har en för dem väldigt konstig syn på nakenhet och brukar därför alltid bära kläder då de har kontakt med dem. När vädret tillåter har skogsfolket sällan på sig mer kläder än ett höftskynke. Medan de på vintern klär sig i byxor och jackor med huva som dras över huvudet. Skogsfolk från modersträdets stam bär ibland kläder av tyg men i övrigt bär de uteslutande kläder av skinn och läder. Skogsfolket är dock mycket skickliga hantverkare och deras kläder håller därför mycket hög kvalitet.

Halvblod

Då alla dessa folkslag kan få gemensam avkomma förekommer det naturligtvis en hel del varelser med föräldrar från två olika folkslag och dessa individer brukar kallas för halvblod. De vanligast halvbloden är de som har en norderborisk förälder och en randisk förälder. Dessa halvblod smälter dock in så bra både i den norderboriska och den randiska kulturen att de sällan känner något större utanförskap. De lever i regel i enlighet med den miljö där de växt upp. Blandningar mellan aurer och norderborier är också ganska vanligt i området kring Ryttarpasset. I första hand är de avkomman till norderboriska kvinnor som våldtagits av aurer under deras plundringar eller efter att de tagits som krigsfångar. De halverborier som växer upp bland aurer påverkas inte på annat sätt än att de skiljer sig genom sitt avvikande utseende. De halvaurer som växer upp i norderborien kommer däremot med största sannolikhet att bli isolerade och utstötta på grund av sin härkomst. Blandningar mellan dvärgar och människor är mycket ovanligt. Framför allt för att människor och dvärgar mycket sällan attraheras av varandra sexuellt. Då det förekommer lever de nästan alltid i norderboriska eller möjligen randiska samhällen där det bor både människor och dvärgar. De brukar inte ha några problem att bli accepterade men kan ha svårt att hitta en partner. Halvblod som har en förälder som är människa och en som tillhör skogsfolket är också mycket ovanliga. De är nästan undantagslöst barn till skogsfolkskvinnor som våldtagits av människor. Dessa halvblod växer därför nästan alltid upp hos skogsfolket men de har i regel mycket svårt att anpassa sig till skogsfolkets liv och lämnar därför ofta sin stam för att leva för sig själva i skogen eller för att söka sina rötter bland människorna.