Detta är det som kanske är svårast att greppa för en som aldrig prövat på rollspel. Att spela en fiktiv person kan verka väldigt abstrakt och säger ganska lite. Vi kommer senare att ha ett spelexempel som kommer att beskriva en exempelspelsession, men här börjar vi med att beskriva det hela på ett mer generellt plan.

En typisk spelsession innebär att man samlas i spellokalen, oftast hemma hos någon av deltagarna, där man sätter sig runt ett bord. Tilltugg av olika slag är vanligt.

Spelarna (vi skiljer hädanefter på spelledare och spelare) behöver oftast inte förbereda sig alls, medan spelledaren har en plan för dagens spel. Spelledaren har också tillgång till regelboken, sina anteckningar och annat han tycker sig behöva.

Ibland gör spelledaren rollpersonerna i förväg, annars inleder man spelsessionen med att göra dem tillsammans. Detta leder oss in på första punkten:

Vad är en rollperson?

En rollperson är den roll spelaren spelar under spelet. Denna finns beskriven på ett papper (karaktärsblad), vilket innehåller en beskrivning av personen. Denna beskriving innehåller (varierar lite mellan olika spel):

• Namn, ålder, kön osv.
• Siffror som talar om hur bra personen är på olika område, tex stark, uppmärksam, snabb.
• Siffror som talar om vad personen kan.
• Andra egenskaper och egenheter (fobier och sånt).
• Bakgrund och andra beskrivningar.

Kort sagt, man försöker ge en bild av personen i termer som sedan går att mäta och testa regelmässigt, men också för att ge spelaren en bild av vem det är.

Detta kan låta komplicerat, men det finns regler som stöttar en genom denna process. Exempelvis kanske man slår ett antal tärningar för att se hur stark rollpersonen är.

Oftast presenterar man sedan rollpersonen för de andra spelarna så att de vet vem det är.

Spelet börjar

Spelet börjar oftast med att spelledaren ger en kort introduktion som ger spelarna något att börja agera mot. Spelarna talar sedan om för spelledaren vad deras rollperson gör. "Vi åker till juveleraren som M misstänker är fiendeagent och låtsas vara rika kunder"

Spelledaren lyssnar på vad spelarna säger och berättar resultatet av handlingen. "Ni kommer fram, men butiken är avspärrad och det är poliser överallt. En övertäckt bår rullas ut till en väntande ambulans."

Spelarna blir nyfikna och försöker tala med polisen. Spelledaren slår några tärningslag och kommer fram till att polisen inte är intresserad av att tala med dem. Medan en av rollpersonerna plockar fram sin 00-agentlegitimation för att få polisen mer samarbetsvillig och en annan luskar runt i omgivningarna så slår spelledaren lite fler tärningsslag. Han skickar diskret en lapp till en spelaren som luskade runt. På lappen står det "En vacker kvinna i en Ferrari vevar ner rutan och tecknar åt dig att följa efter. Hon varvar upp motorn och börjar sakta rulla iväg."

Så här fortsätter man bolla fram och tillbaka efter hand som historien utvecklas.

Oftast är det egentligen bara spelledaren som behöver kunna reglerna på allvar, spelarna behöver inte kunna dem eller klarar sig med en kort introduktion av de viktigaste koncepten. För spelaren är regelbiten inte svårare än Monopol.

Vinna och förlora

Spelarna spelar normalt som en grupp, och de "vinner" genom att klara av den uppgift de ställs inför. Att förlora kan innebära att man misslyckas, eller att rollpersonen blir ospelbar (dör, skadad med lång tillfriskningstid, hamnar i fängelse och så vidare). Om rollpersonen inte längre kan användas så gör man en ny.

Att spela en roll

Olika spelare tar rollgestaltandet olika långt. Vissa nöjer sig med att säga vad rollpersonen gör och säger, utan omsvep. Andra anammar röstlägen och manér. Vissa använder även spontanrekvisita, exempelvis en kavaj och fluga vid agentspel, men det är ovanligare.

Klart är dock att det inte råder någon tvekan om att man bara spelar en person. Även om man naturligtvis, precis som då man tittar på film eller läser en bok, för stämningens skull försöker identifiera sig med sin rollperson så blir aldrig rollpersonen verkligare än det spelbord och de kamrater man har framför sig. Rollspel har så många element av taktiskt spel och problemlösande att det alltid behåller ett starkt spelmoment.

Det är naturligtvis roligare att spela med spelare som kan göra en bra gestaltning av sin rollperson, men det blir ungefär som när Arnold Schwartzenegger försöker spela en roll, han lyckas bara spela Arnold Schwartzenegger som spelar Arnold Schwartzenegger som spelar en roll.

Är det inte mycket regler?

Det varierar mycket. Även om det finns spel som har mycket enkla regler (se Dogma-konceptet) så skulle det vara att ljuga att säga att genomsnittspelet har lite regler. Ett typiskt spel kan innehålla 20-100 sidor regler, plus lite listor och beskrivningar.

Reglerna är dock oftast pedagogiskt upplagda och enhetligt designade. Man behöver dessutom bara hålla en bråkdel av dem i huvudet. Det är alltså inte så svårt som man kan tro att lära sig ett rollspel. Klarade man av att ta körkort så klarar man rollspelsregler med glans.

Kom också ihåg att bara spelledaren behöver ha någotsånär bra koll på reglerna. Detta är speciellt praktiskt då man i de flesta spelgrupper turas om att spelleda och varje spelledare har sina egna favoritspel att spelleda.

Rollspel har också en stor fördel då det gäller att förenkla regler. Spelledaren, i och med sin neutrala roll, är inte bunden av dem. Han kan välja att ignorera en regel och istället använda sunt förnuft eller ett godtyckligt tärningsslag om det passar bättre eller om han inte vill offra tid och stämning på att söka efter en regel.

Detta har drivits till sin logiska slutpunkt i en gren av rollspelandet som kallas för friform. I denna har man helt slopat regler och slump och låter istället sådant hanteras uteslutande baserat på sunt förnuft och vad som är mest lämpligt ur dramatisk synvinkel. Friformare betraktas ofta som flummiga av regelanhängare och regelanhängarna betraktas i sin tur som stela och okreativa av friformarna. De flesta inser dock att båda vägarna har sina meriter och plockar russinen ur båda kakorna.