Sök i wiki:

Huvudmeny (edit)

RPG Lab

Projekt

PmWiki

Verktyg
StridskonstFAQ /
Vapen
 Nya ändringar Utskriftsvy Historik Redigera

Projektansvarig: Mika "Faehrengaust" Keskitalo

Projektregler: Lägg gärna till frågor och/eller svar, men gör det under rubriken Obesvarade frågor längst ned på sidan. Skicka gärna ett PM till Faehrengaust så kommer tillägget behandlas snabbare. Vissa svar kommer att dröja, då litteratur och andra personer konsulteras.

Senast uppdaterad: 2007-04-29

Innehåll: I det här delprojektet besvaras frågor om vapen. Dessa är de kategorier som än så länge finns att välja bland:

Generella vapenfrågor

Frågor inom denna kategori:

Vad är ett vapen? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det är inte helt självklart vad man menar med vapen. Egentligen är kroppen ett vapen som kan användas på många sätt, t.ex. slag, sparkar, fällningar, grepp, avväpningar, knuffar, skallningar, etc. Har man dessutom en rustning på sig så blir kroppen ett ännu bättre vapen, specielt med en helrustning. Rustningen i sig skulle också kunna kallas för ett vapen eftersom den utökar kombatantens stridsförmåga och farlighet.

Oftast syftar man dock på diverse tillhyggen och avståndsvapen när man säger vapen. Definitionen är dock inte självklart då heller för vissa verktyg, som t.ex. yxor och knivar kan mycket väl användas som vapen.

Sköldar är också vapen även om man ofta inte tänker på dem när man talar om vapen.

Vad används vapen till? (uppdaterad: 2006-12-17)

Man skulle kunna tro att den frågan har ett enkelt och entydigt svar, men så är inte fallet för vapen har många syften.

Det kanske mest grundläggande målet med vapen är att kunna försvara sig själv och att kunna oskadliggöra sin fiende. Detta ger dock upphov till flera psykologiska mål som att avskräcka, skaffa maktposition, ge status, etc. Genom att bära ett vapen visar man att man inte är försvarslös vilket gör att en fiende kanske inte vågar sig på ett anfall. Vapen gör också att man uppvisar styrka vilket ger en maktposition och möjlighet att framhäva sin egen vilja på bekostnad av de svagare (sämre beväpnade eller obeväpnade). I förlängningen blir vissa vapen maktsymboler och statustecken. Dessutom kan dyrbara vapen fungera som tecken på välstånd och rikedom.

Vapen fungerar även som tränings- och tävlingsredskap. I vissa fall som t.ex. i de senmedeltida tornerspelen så kan tävlingsvapnen vara så modifierade att de är helt obrukbara i andra beväpnande sammanhang. Andra vapen som t.ex. långbågen användes medvetet både vid träning, tävling och i krig.

Vapen är även del av modet och kläderna under hela medeltiden och renässansen, men deras betydelse i den här rollen ökar väsentligt under senare delen av perioden. Att bära ett felaktigt svärd vid hovfunktioner kunde vara lika allvarligt som att bära fel kläder, dvs katastrofalt.

I den juridiska duellen används vapen som ett redskap för att reda ut dispyter. Vissa av de juridiska vapnen är helt obrukbara i andra sammanhang på samma sätt som senare tidens torneringsvapen.

Vapen kan också fungera som verktyg, t.ex. finns specialiserade jaktvapen som ofta är gjorda med tanke på ett visst byte. Dessa vapen kan oftast även användas i strid mot människor men fungerar sämre.

Det finns även stora skillnader på de vapen som är gjorda för att användas i strid. Vissa vapen som t.ex. pikar är endast vettiga om de används i formationer och i större mängder medan andra som t.ex. lans är gjorda för ryttare. Ett duellvapen som värjan är för klent för att användas mot rustade fiender, medan en stridsshammare är onödigt tungt för att användas mot orustade motståndare.

Vilket vapen är bäst? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det finns inget bästa vapen. Vapen är olika verktyg och ska användas för olika ändamål. Hantverkaren kan inte säga vilket verktyg som är bäst eftersom de har olika användning, på samma sätt så kan man inte säga vilket vapen som är bäst.

Vilket vapen är bäst mot helrustningar? (uppdaterad: 2006-10-29)

Beror på situationen. Pålyxor och hillebarder var bra för att man då kunde försöka fälla riddaren utan att komma alltför nära inpå. Stridshammare, stridsklubbor och dylikt kunde användas för att t.ex. orsaka hjärnskakningar. Dolkar var bra om man kom nära och kunde stöta in dem i svaga punkter.

Är det sant att kyrkans män inte fick ha vapen med egg? (uppdaterad: 2006-10-30)

Det är tveksamt om det varit så. Några klara bevis finns inte åt något håll. Antagligen kommer påståendet från ett bibliskt avsnitt där det står att man inte ska dra blod.

Däremot kan man konstatera att biskopar och andra kyrkliga figurer mycket väl kunde delta i krig.

Kommentar av Herr Nils; Klubbevapen har ofta använts som befälstecken. Faraoner avbildas när de slår ihjäl sina fiender, då har de alltid en stridsklubba (jfr Marshalksstav). En del av missupfattningen kring kyrkans folk har troligen med Bayeuxtapeten att göra. Där rider Biskop Odo (halvbror till Vilhelm Erövraren) omkring med en stridsklubba. För engelska 1800-tals akademiker höga på romantiken, så måste förklaringen till att en så viktig person inte bar svärd (vilket anstod hans rang) vara att han inte fick dra blod (hur tänker man egentligen då, klart som fan att folk blöder om de får en rejäl smäll med en klubba).

Kunde en vanlig smed smida ett vapen? (uppdaterad: 2006-10-30)

Han kunde ta fram enklare vapen som spjut och yxor, men han kunde inte klara av mer avancerade vapen som t.ex. svärd. Möjligtvis kunde han även reparera de mer avancerade vapnen om det rörde sig om enklare reparationer. Han kunde också modifiera verktyg till något som gick att använda som vapen, många stångvapen har sitt ursprung i den sortens modifikationer.

Att tillverka vapen blev redan tidigt en industri som sysselsatte många olika yrkeskategorier. För svärd kunde det t.ex. finnas klingsmeder som tillverkade klingan, härdare som härdade klingan, slipare som slipade, speciella personer som gjorde hjalten och en svärdsfejare som satte ihop allt till ett svärd och sålde det till kunden. En vanlig smed kunde inte med sin ringa kunskap ersätta all denna expertis.

Var alla vapen av bra kvalité? (uppdaterad: 2006-10-29)

Nej, definitivt inte. Det fanns stor variation på kvalitén. Adelsmannens vapen var av mycket högre kvalité än den vanliga soldatens.

Hur påverkar vapnets kvalitet brukandet av vapnet? (uppdaterad: 2006-10-29)

Inte alls. Ett bra vapen är visserligen lättare att använda och kommer kanske att tåla mer användning - dock inte nödvändigtvis, kvalité behöver inte vara det samma som hållbarhet - men det användes på samma sätt.

Vilka närstridsvapen påminner om varandra när det gäller stridsteknik? (uppdaterad: 2006-12-17)

Egentligen alla. Mycket i strid handlar om rörlighet, avståndskänsla och tajming och dessa är mer eller mindre lika obereonde av vapen man använder. Jag skulle vilja påstå att över 80% av stridsskickligheten är oberoende av vapen som används.

Ett annat problem med vapenkategorisering är att det inte reflekterar den verklighet som rådde. Man tränade inte enskilda vapen utan man utbildades på flera vapen. Ingen fick t.ex. lära sig långsvärdsstrid utan att även lära sig obeväpnad strid, enhandssvärd och en del dolk. Även det skulle ha varit en extremt specialiserad utbildning, normalt skulle man nog ha lagt till stav, yxa och kanske lite till.

Därfr är jag ovillig till att ge några kategorier, men eftersom jag vet att det är en vanlig fråga så gör jag det ändå:

  • Svärd utom de stora tvåhandarna. Värjor ingår inte.
  • Värja (rapir). Inkluderar även alla kombinationer med värja + dolk, två värjor, värja + bucklare, värja + mantel, etc.
  • Dolk och obeväpnat. Tränades av alla som ville lära sig att slåss.
  • Skaftvapen som enhandsyxa, stridshammare, etc. (skulle även kunna kallas massvapen)
  • Pålvapen (stavvapen) som pålyxa, spjut, stav och hillebard.
  • Klubbor och påkar. De flesta är improviserade vapen. Användningen påminner om svärd eller skaftvapen.

De stora tvåhandarna skulle kunna vara en egen grupp eller ingå i pålvapen.

Ett annat sätt för rollspel att dela upp stridsfärdigheten (om det nu behövs) vore att i stället se på hur man slåss, t.ex. strid till fots, strid till häst, strid i rustning och orustad strid. Det är större teknisk skillnad mellan orustad och rustad strid än det är mellan att slåss med svärd eller yxa.

Vilka användningsområden har de olika vapnen? (uppdaterad: 2006-12-17)

Alla vapen har som grundsyfte att kunna oskadliggöra en fiende, men det kan göras på olika sätt och i olika sammanhang. Dessutom har vissa vapen blivit mer av statussymboler än användbara vapen.

  • Svärd är kompromissvapen som är bra på allt, men inte är bäst på något. En bra grej att ha med sig om man inte vet vad man har att vänta. Svärdet är också mycket av en statussymbol även om alla samhällsklasser använder det. Används i krig, civilt och i dueller och torneringar. Det finns även specialiserade jaktsvärd som kan se lite konstiga ut. Träningssvärd saknar egg och spets.
  • Värjan (rapiren) är ett vapen som i början används som självförsvarsvapen eller ett rånarvapen, men som så småningom även blir ett populärt duellvapen. Det går från lågstatus- till ett högstatusvapen. Mycket ineffektiv mot rustning och har därför inget att göra på slagfältet. En fördel med värjan är att den är lätt att bära med sig och när den väl blivit av med sin låga status så är den även socialt accepterad även i städerna.
  • Dräktsvärdet. De flesta dräktsvärd kan visserligen användas för självförsvar, men de är främst en modeaccesoar. Helt civilt vapen.
  • Rondelldolken är ett kraftigt stötvapen som kan användas mot rustade fiender. Riddare har ofta en rondelldolk i bältet, men de används även av andra. Ofta saknade den helt egg och kunde inte skära eller snitta. I orustade sammanhand kunde det vara bättre med andra typer av dolkar som var mer mångsidiga. Används både civilt och militärt.
  • Andra dolkar kan både stöta, skära och oftast även hugga. Används både civilt och militärt.
  • Parerdolkar var primärt defensiva vapen som användes i vänster hand. Främst ett civilt vapen.
  • Knivar är verktyg men kan användas för självförsvar.
  • Stridsyxor är militära vapen med mycket kraft. Yxbladet är bra mot de flesta fiender medan hammarhuvudet eller näbben som sitter på andra sidan är utmärkt mot tungt rustade fiender. Har ibland även en spik längst fram för att sticka med. Ett typiskt krigsvapen som inte ska tas med på stan om det inte är krig.
  • Stridshammare och dylika vapen är gjorda för att bekämpa rustning. Rent militära vapen som inte ska bäras i fredstid.
  • Stridsgissel är ett bra vapen för att komma förbi sköldkanten så att man kan träffa armen eller något annat. Rent militärt vapen.
  • Pålyxor används både militärt och i torneringar (ibland med målat trähuvud för att minska skadorna). Riddare i helrustning som slogs till fots använda gärna pålyxa.
  • Hillebarder används militärt och som ett vaktvapen.
  • Spjut var ett billigt, enkelt och effektivt vapen. I en tät formation så kan de stoppa kavallerianfall. Lättare varianter kunde användas som kastvapen av både fotsoldater och ryttare (användes bland annat av normandiskt kavalleri vid Battle of Hastings 1066). Spjut har även används flitigt som jaktvapen.
  • Piken är en vidareutvekling på spjutet som infanterivapen. I tät formation så är det ett formidabelt vapen på slagfältet och dominerar krigen under 1400-talet. På 1500-talet börjar skjutvapnena ta över och på slutet av 1600-talet överger man piken helt i de flesta arméer (svenskarna är bland de som använder piken längst och har kvar den till 1720-talet).
  • Vandringsstaven var ett hjälpmedel när man vandrade men kunde också användas som ett självförsvarsvapen.
  • Andra stavar var civila vapen för självförsvar men även ett tävlingsvapen. Stav var ett bra vapen och inte alls så underlägset som många rollspel skulle vilja få det till. Stav användes mycket som ett träningsvapen.
  • Sköldar är primärt defensiva vapen som används i sköldhanden. Kombineras med svärd, yxa, klubba, stridsgissel eller något annat enhandsvapen. Med värja användes ofta bucklaren som är en mindre sköld. Större sköldar är militära vapen som visserligen även användes i torneringar. Bucklare var mer allsidiga och användes i många sammanhang. Det fanns även speciella tvåhandssköldar som endast användes i juridiska dueller.
  • Slungor fungerade främst som jaktvapen under medeltiden även om de haft en militär roll under antiken. Stavslungor användes ibland i sjöslag och vid belägringar.
  • Pilbågar användes som jaktvapen och för militärt bruk.
  • Armborst användes som pilbågar både för jakt och krig. Jaktarmborst används ibland kulor i stället för lod som ammunition.
  • Musköter var främst militära vapen.
  • Pistoler användes både för militärt bruk - specielt av kavalleri - och som duellvapen. Senare kunde de även fungera som självförsvarsvapen i civila sammanhang.

Hur mycket skada gör vapen X? (uppdaterad: 2006-12-17)

Samtliga medeltida vapen utvecklade för strid gör tillräckligt med skada, dvs de kan alla döda med en träff om träffen är bra. Att mäta hur mycket ett vapen kan döda är rätt ointressant egentligen, men i rollspel har skada blivit ett centralt begrepp och är svår att ignorera. Och visst finns det skillnader i verkligheten också, vissa vapen har en högre skadepotential än andra, dvs de gör oftare kraftiga skador, men man ska alltid komma ihåg att alla vapen avsedda för strid kan döda.

Stickvapen är de som är lättast att jämföra för där kan man förutom duellbeskrivningar även fundera på vapnets tvärsnitt och styvhet. Utifrån duellbeskrivningar kan man konstatera att värjan (rapiren) tillhör de minst dödliga vapen. Även om det går att döda med värjan så är det vanligt med icke-dödliga sår, specielt om det inte är en expert som tillfogar skadan. Svärd och knivar som inte är avsedda för stötar är inte heller så bra för de är oftast rätt breda vilket i kombination med att de inte är så styva gör att såren sällan blir djupa. Svärd avsedda för stöt, spjut och andra utpräglade stötvapen är bland de bästa stötvapnena. Det bästa stötvapnet är antagligen rondelldolken som är ett riktigt elakt vapen. Den är lätt att utdela mycket kraftiga stötar med och den har ingen flexibilitet alls så all energi kommer att gå rakt in. Dessutom har den ett triangulärt tvärsnitt som kommer göra ett otäckt öppet sår som kommer att blöda friskt.

Huggvapen är mycket svårare att gradera. Svärden ser jag som mer eller mindre likvärdiga oavsett längd, men det finns svärd som är huggoptimerade (breda och tunna) och sådana som är stötoptimerade (smala men tjocka för styvhet). Där finns en viss skillnad. Yxor, hillebarder och pålyxor är antagligen snäppet farligare än svärd. Dolkar och knivar är de minst farliga.

Vad gäller krossvapen så handlar det mycket om tyngd och moment. Men samtidigt så måste användaren kunna behärska vapnet, annars kommer det bli för långsamt och göra mindre skada.

Det viktigaste är aldrig vapnet utan användaren. Rollspel har oftast fått det helt om fel eftersom de inte alls tar hänsyn till brukaren. Det är inte heller bara användarens förmåga utan även hans attityd som avgör skadan, hur anfaller han? Försiktigt kort hugg mot underarmarna eller en kraftig stöt mot huvudet? Användarens skicklighet kombinerat med hans val av teknik avgör (nästan) helt skadan.

Hur lång tid tar (hur svårt är) det att sätta någon "ur stridbart skick" med vapen X? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det tar en träff. Samtliga stridsvapen som användes kunde försätta fienden ur stridbart skick med en enda träff. Att få in en träff kan gå på bråkdelen av en sekund. Oavsett vapen kunde alltså en strid vara över på under en sekund.

I fantasy-världar förekommer det dubbelvapen utformade som trästavar med yxor, svärd eller något annat i båda ändarna. Har det funnits sådana vapen i verkligheten? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det har funnits vapen med t.ex. yxblad/hammare/näbb i ena änden av staven och en spets i andra. När man slåss med pålyxor och hillebarder så har man ofta bakändan framåt och då är det bra med en spets där att stöta med. Ett annat exempel är t.ex. stav som ju faktiskt är likadan i båda änden. Jag har även sett bilder på orientaliska vapen med lite olika saker i ändena men jag vet inte hur de användes eller till vad (kan vara ceremonielt).

Vapen med svärd, yxor eller något annat lika fantasifullt i båda änden har inte funnits vad jag känner till. Det verkar heller inte vettigt med sådana vapen.

Hur ofta var det som vapen gick sönder och vad berodde det på? (räknar in sköldar som vapen nu) (uppdaterad: 2006-11-23)

Det är omöjligt att ge en specifik siffra på hur ofta det inträffade, men ser man på de vapen som vi har kvar från medeltiden så finns det en del vapen som inte är nötta alls och sedan finns det vapen som är nötta. Den första kategorin har antagligen inte använts överhuvudtaget. Den andra kategorin är ofta rätt kraftigt nötta och ofta reparerade. Vapen skadas i användning, så fort två vapen träffar varandra med kraft så finns risken för att skador på vapnena uppstår. Även vid träff på rustning eller kropp kan skador på vapen uppstå. Oftast är det så att det är det svagare materialet som skadas mest, det enda undantaget är när ett vapen används på ett felaktigt sätt (vilket antagligen var rätt vanligt, ty man offrar gärna vapnet för att rädda sitt eget liv). Slår man ihop ett svärd av olika kvalité så kommer svärdet av den lägre kvalitén att skadas och det andra svärdet kommer klara sig helt eller endast få mindre märken. Vid metall mot trä så blir skillnaden givetvis ännu större.

Olika vapen får olika typer av skador. På svärd är det främst skador på eggen eller så går de av. För vapen med träskaft så är det ofta fästet mellan metalldelen och skaftet som tar stryk eller så går skaftet sönder. För spjut och andra vapen med spets så finns det risk att yttersta spetsen böjs eller blir trubbig.

Vissa delar på vapnet kan bytas ut om de börjar slitas, t.ex. träskaftet på ett spjut, lindningar eller hela hjaltet på ett svärd. Skötte man inte om sitt vapen så ökade risken för att det skulle gå sönder i strid.

Så det var inte helt ovanligt att vapen gick sönder och det berodde främst på slitage.

Svärd

Frågor inom denna kategori:

Hur mycket väger svärd? (uppdaterad: 2007-04-29)

Ett typiskt långsvärd (används mest i två händer, men kan användas i en hand) väger ca 1,0 - 1,4 kg, men det finns exemplar som faller utanför ramarna. Enhandssvärd är något lättare, ca 0,7 - 1,4 och tvåhandssvärdet lite tyngre, ca 1,5 - 2,6 kg. Användarmässigt så kan det kännas tyngre att använda ett enhandssvärd än ett tvåhandssvärd så den egentliga vikten i kg är inte det viktigaste för användaren. Svärd är välbalanserade vilket underlättar användadet.

Observera att det inte är ett självändamål att göra ett vapen lätt. Vapen ska ha en viss vikt för att kunna göra maximalt med skada. Det viktigaste är dock att vapnet är lätt att använda och att det rör sig snabbt. Helst skulle man vilja ha ett vapen som är tungt, men lätt att använda och snabbt, med det går givetvis inte. Vad som är optimal vikt beror på användaren; hans teknik, stil och fysiska förutsättningar och vad svärdet ska användas till t.ex. mot rustade eller orustade fiender.

Men hur är det med jättesvärden? De måste vara tyngre? (uppdaterad: 2007-04-29)

Ja, det finns stora tvåhandssvärd (t.ex. tyska zweihander) som vägde ca 2,5 - 4 kg. Dessa svärd används dock inte på samma sätt som de övriga svärden.

Men huggarna då? De vägde väl rätt mycket? (uppdaterad: 2006-10-29)

Vad man menar med huggare är lite oklart, men man kan anta att de är något i stil med falchion eller messer. Det är en mycket utbredd myt att vapen av den här typen skulle vara tunga. Egentligen väger de runt 1 kg och de är mycket smidiga och snabba vapen.

Vad är skillnaden mellan falchion och messer? De ser väldigt lika ut. (uppdaterad: 2006-10-29)

Det är endast hjaltet som skiljer dem åt. Falchionen har ett svärdshjalt medan messern har ett hjalt som påminner om kökskniven.

Enligt en teori så var det i tyskland förbjudet för knivmakargillet att göra svärd och för vapengillena att göra knivar. Skillnaden mellan kniv och svärd definierades på hjaltet. Knivmakargillet kom runt förbjudet genom att göra messern med ett knivhandtag. Messer betyder också kniv på tyska.

Var svärdet det bästa vapnet? (uppdaterad: 2006-10-29)

Nej. Det som är bra med svärdet är att det är bra på mycket, dvs ett kompromissvapen. Nackdelen är att det inte är bäst på något. Man ska också komma ihåg att svärdet var en statussymbol och har därför fått extra mycket uppmärksamhet.

Svärdet är ett av de få vapen som används både av civila och av soldater vilket också ökar dess användbarhet. En soldat kommer att få grova problem med att gå in i en stad med en stridsyxa i handen, men ett svärd i bältet går oftast bättre.

Vad är skillnaden mellan långsvärd, bastardsvärd och en-och-en-halvhandssvärd? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det är egentligen olika namn på ett och samma svärd. Det är mest vapensamlare och historiker som vill se skillnad mellan svärden (baserat på hjaltets uformning), vi som använder svärden ser dem som lika. Funktionelt så är det alltså samma vapen.

Jag har hört att bredsvärd inte är en korrekt svärdstyp är det sant? (uppdaterad: 2006-10-30)

Bredsvärd är en problematisk benämning. Det har inte förekommit någon sådan benämning under medeltiden utan det kom till under 1600-talet som en benämning för ett dubbeleggat svärd med korgfäste. Senare på 1800-talet användes benämningen för alla svärd bredare än värjan. Ett skäl till missförståndet kan vara feltolkningar av manualer och historiska texter där det ibland kan stå "ett brett svärd". Det ska dock inte ses som ett namn utan som en beskrivning.

Vilka svärd är det som brukar kallas för storsvärd? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det finns inget sådant historiskt svärdsnamn utan det rör sig antagligen om rent rollspelspåhitt.

Fanns det olika typer av långsvärd? (uppdaterad: 2006-10-29)

Ja, det fanns en stor variation. Generellt kan man säga att de tidiga långsvärden var inriktade på hugg, men att de blev mer och mer optimerade för stick när rustningarna blev kraftigare. Det finns dock gott om undantag till den regeln.

Långsvärdet var ett individuelt vapen som ofta anpassades efter ägaren - eller så köpte ägaren ett svärd efter sina egna preferenser. Längd, vikt, balans, etc. skulle passa brukaren och hans teknik.

Detta gäller givetvis även andra vapen än svärdet.

Vad är blodskåran till för? (uppdaterad: 2006-10-29)

Blodskåran modifierar svärdets egenskaper, t.ex. styvhet och balans (jmfr med en H-balk). Framför allt kan smeden med hjälp av rännan - en bättre benämning än blodskåra - lätta på vikten utan att förlora styvhet. Rännan har inget med blod att göra och inte heller med att det skulle vara lättare att dra vapnet ur fienden vilket ibland påståtts.

Kan svärd hugga igenom helrustningar av plåt? (uppdaterad: 2006-10-29)

Ett svärd kan inte hugga eller skära igenom en helrustning förutsatt att rustningen är av någorlunda kvalité. Däremot finns speciella tekniker (specielt så kallade halvsvärdstekniker) för strid mot rustning med svärd. Dessa tekniker går ut på att sticka in svärdet i glipor eller att fälla motståndare. Ett svärd är dock inte ett optimalt vapen för strid mot tungt rustade motståndare.

Oftast kan ett svärd inte hugga igenom ringbrynja heller.

Vad är halvsvärdstekniker? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det är egentligen en fattning. Man släpper en hand (oftast vänster) och tar tag om klingan, andra handen är kvar på handtaget. På det sättet kan man stöta mycket kraftigare och precist. Man blir också kraftigare på handgemängsavstånd och man kan använda svärdet för hakningar och brytningar på ett bättre sätt. På det sättet kan man besegra någon med helrustning.

Nackdelarna är att man kortar ner sin räckvidd och försämrar sin huggförmåga, därför är halvsvärdstekniker sällan bra mot orustade fiender.

Är katanan bättre än långsvärdet? (uppdaterad: 2006-10-29)

Nej. Det är två olika vapen skapade i olika miljöer, båda är utmärkta vapen inom sitt användningsområde. Katanan är gjord för att slåss mot orustade och lätt rustade mål medan långsvärdet är gjort för att slåss mot alla typer av mål, från orustade till riddare i helplåt (även om det inte är det bästa vapnet för det). Katanan används mestadels med skärande hugg, medan långsvärdet är gjort för alla typer av hugg och även stick. Långsvärdet kan sägas vara mångsidigare och robustare än katanan, men det gör givetvis katanan bättre inom sin specialiserade nisch.

Katanan är smidd med många lager gör inte det katanan mycket bättre? (uppdaterad: 2006-10-29)

Nej, det gör det inte. Japanskt stål var orent och därför användes en smidesteknik med vikningar för att smeden skulle få bättre kontroll på orenheter i stålet (samma teknik användes på flera ställen i världen). Europeiskt stål var renare (specielt under senare medeltid) och tekniken behövdes inte.

Vilket är bäst långsvärdet eller värjan (rapiren)? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det är två olika vapen med olika användningsområde. Värjan uppkom som ett rent civilt vapen som skulle brukas mot orustade fiender. Långsvärdet är ett kompromissvapen med många användningsområden. I orustade dueller så konkurrerade rapiren så småningom ut långsvärdet, men i militära sammanhang så var långsvärdet överlägset.

Kan man bära svärdet i en skida på ryggen? (uppdaterad: 2006-10-29)

Givetvis går det, men däremot går det inte dra ut svärdet från skidan utan att ta av sig skidan först vilket gör det till ett rätt värdelöst sätt att bära sitt vapen på ifall det finns risk för trubbel. De flesta svärd bars i bältet om man överhuvudtaget använde en skida. Annars kunde man bära det på axeln, på samma sätt som ett spjut eller ett gevär. Det kunde också sitta på hästen eller ligga på en vagn.

Det har sagts mig att stora tvåhandssvärd (t.ex. zweihander och dylikt) var oanvändbara. Är detta sant? Om inte vad användes de till? (uppdaterad: 2006-10-29)

Nej, det är inte sant. Det gjordes inga oanvändbara militära vapen (med undantag för rena experiment) under medeltiden eller renässansen. Däremot kan de verka oanvändbara för moderna entusiaster som inte vet vad de håller på med och därmed drar helt fel slutsatser.

Dessa tvåhandssvärd användes inte på samma sätt som andra svärd utan på liknande sätt som pålvapen och spjut. Försöker någon utan teknik svinga ett tvåhandssvärd så kommer svärdet att te sig helt oanvändbart, men i händerna på en kunnig person som vet hur svärdet brukas så är det ett effektivt vapen.

Deras användningsområde på slagfältet är omdebatterat, men en av de populärare teorierna är att de användes för att störa pikformationer. Tanken är då att ett led med män med tvåhandssvärd gick före de egna pikenarna och försökte störa motståndarens formation. I sista stund så vek de av och de egna välordnade pikenarna anföll motståndarens formation som nu var i oordning.

Vi vet från gamla värvningslistor att de soldater som slogs med zweihander hade dubbelt betalt jämfört med vanliga pikenerare så det var definitivt ett vapen som var effektivt, uppskattat och hade en roll på slagfältet.

Jag har sett bilder på tremeterssvärd. De kan väl ändå inte vara användbara? (NY: 2007-04-29)

Det finns ett par sådana utställda på olika museum, bl.a. i Topkapi palatset i Istanbul. Det är helt korrekt att de är oanvändbara, de är gjorda för parader och används inte för någon form av strid.

Jag har hört talas om Oakeshott's svärdstypologi. Vad är det? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det är ett modernt sätt att kategorisera svärd efter funktion och yttre kännetecken. Det är alltså inget som användes historiskt. Vill du veta mer så rekommenderar jag den här artikeln. Det finns även flera böcker att köpa i ämnet.

NY: Rapirer, värjor och dräktsvärd

OBS: Rapirer, värjor och dräktsvärd är egentligen också svärd, men jag separerar dem för att hålla nere antalet frågor och svar under svärdsrubriken.

Frågor inom denna kategori:

Var värjan (rapiren) ett adelsvapen? (uppdaterad: 2006-10-29)

Nej, det var det sannerligen inte. Värjan utvecklades som ett civilt vapen som användes främst av stadsbor och rånare. I början var det ett vapen som adelsmän hatade och som associerades med kriminalitet. Med tiden så blev värjan var mans vapen och så småningom tog även adeln den till sig. Värjan är ett vapen som inte alls är utvecklat utifrån riddarvapnen, men i slutändan så blev det ändå ett gentlemannavapen.

Jag har sett en film där det kom ut (bakåt) en dolk ur skaftet på en värja. Har det funnits sådana? (NY: 2007-03-24)

Ja faktiskt. Det finns en sådan rapir på ett museum i Köpenhamn. Rapiren är gjord i Dresden, 1594. Vad tanken var vet jag inte, men en gissning är att den skulle kunna användas när motståndaren kommit in i handgemäng.

Vad är skillnaden mellan en rapir och en värja? (NY: 2007-03-24)

Egentligen ingen alls. Jag använder främst rapir om tidiga värjor avsedda för strid för att inte blanda ihop med senare tidens värjor som inte riktigt hade samma stridsfunktion och specielt sportvärjorna.

Är det sant att man ibland använda två rapirer samtidigt? (NY: 2007-03-24)

Ja, på engelska kallas det "case of rapiers". Det verkar ha varit vanligast (men ändå inte vanligt) i Italien. Kombinationen var dock inte populär under någon längre tid. Den stora nackdelen med att ha två rapirer är att man förlorar de flesta möjligheter man har i handgemäng utan man låser sig till att fäktas på ett långt avstånd. Iof kan man ju givetvis släppa en av rapirerna i handgemäng.

Kan man hugga eller skära med en rapir? (NY: 2007-03-24)

Självklart kan man hugga med en rapir, man kan hugga med en ihoppvirad dagstidning också. Problemet är att rapirens tvärssnitt är opimerad för styvhet vilket gör att eggen inte får några bra hugg eller skäregenskaper. Rapiren är dålig på hugg och skärningar, men kan ändå göra en viss skada. Om man hugger så siktar man oftast på huvet eller högerarmen, inget av dem är dödande men kan sänka fiendens stridsförmåga. Rapiren kan inte skada någon i rustning (inte ens tjockt tyg eller läder) med hugg eller snitt.

Yxor, klubbor och stridsgissel

Frågor inom denna kategori:

Vad hade yxan för användningsområden som vapen? (uppdaterad: 2007-04-07)

Yxan användes under hela medeltiden och renässansen. Den utvecklas dock och såg inte likadan ut hela tiden. I den mest omfattande yxmanualen vi har, "Le Jeu de la Hache", så har de flesta vapen i bilderna inte ens ett yxhuvud utan ett hammarhuvud, men de kallas ändå för yxor i manualen. Yxor och stridshammare är mycket lika varandra till användningssättet och härstammar från samma grund.

Under första halvan av medeltiden då sköldar användes i stor utsträckning så var yxan ett bra vapen för att haka fast sköldar med så att kompisarna kunde döda fienden. Det var också ett kraftfullt vapen som med lätthet kunde rå på den tidens rustningar (ringbrynjan).

Under senare delen av medeltiden så används inte sköldarna så flitigt längre, men yxan kunde även användas för att haka och fälla riddare i helrustningar. Då har yxan vuxit till en pålyxa eller en hillebard, även om mindre yxor också fanns kvar i användning. Stridshammaren som är en vidareutveckling av yxan används för att skada folk i tung rustning.

Under hela perioden så använder bönder och andra civila yxan som ett improviserat vapen.

Yxan var också ett duell- och tävlingsvapen för riddare. Under senare medeltid så kunde den ibland ha ett yxhuvud av trä för att minska skadorna.

Hur slåss man med en enhands stridshammare (stridsyxa)? (uppdaterad: 2006-10-29)

Vapen av den typen är främst tänkta att användas mot rustningar. Strid med rustning är speciellt på många sätt, t.ex. så kan snitt och lättare stick och hugg helt ignoreras vilket gör många tekniker meningslösa. I stället får man sikta in sig på ett antal svagheter som finns i rustningarna. Med stridshammare och dylika vapen är man ute efter att ge så kraftiga smällar att man skadar vävnaden innanför trotts att slagen inte penetrerar plåten. Speciellt effektivt är det mot huvudet där ett slag kan orsaka hjärnskakning och andra dylika effekter utan att egentligen såra (jmfr med t.ex. boxning). Även händer kan vara lämpliga mål eftersom rustningarna ofta är tunnare där. Men man använder också mycket låsningar och fällningar. Om man kan få motståndaren ner på marken så är det praktiskt att vända på stridshammaren och försöka slå in näbben i lämplig punkt (eller så fortsätter man slå med hammarsidan). Spiken framtill - om vapnet har en sådan - kan användas att sticka in i glipor, specielt när man hamnat lite närmare varandra. Då kan det vara lämpligt med ett halvsvärdsgrepp (dvs man tar tag i vapnet med två händer varav den främre långt fram på vapnet). Avväpningar används givetvis också.

Strid med stridshammare i rustning är en blandning mellan avancerade tekniker och brutal brottning. Hur man väljer att slåss beror som vanligt mycket på individen och hans förutsättningar. Vet man att man är mycket större och starkare än sin motståndare så kanske man vill in nära och brottas, medan en mindre och svagare moståndare kanske föredrar att försöka ligga på ett mellanavstånd och kör mer tekniskt.

Enhands stridshammare är inge vidare vapen för någon utan rustning, specielt inte om man använder den mot orustad fiende. Då är t.ex. svärd bättre. En tvåhands stridsyxa (pålyxa eller hillebard) däremot är effektiv för både rustade och orustade och mot alla typer av fiender.

Hur ser en pålyxa ut? (NY: 2007-04-07)

En pålyxa är en ca 1.2 - 2.0 meter (finns även extrema exemplar på uppemot 2.5 meter) lång yxa. Skaftet är gjort av trä - ofta ask - som hade rund eller åttakantig profil. Huvudet hade antingen ett yxblad eller ett hammarhuvud på ena sidan och en spik, krok eller hammarhuvud på andra sidan. Toppen hade en spets, ofta fyr- eller trekantig i profil (liknar en rondelldolk). huvudet fästes oftast vid skaftet med långa metallband. En liten bit under huvudet fanns en disk ("rondelle") som man kunde använda för att låsa motståndarens vapen mellan huvudet och dieken. Längre ner fanns ibland ett par ringar som gav referenspunkter för händerna och förhindrade oönskade glidningar. I nedre änden fanns en stålspets. Båda ändena på pålyxan användes i strid.

Vad är skillnaden mellan en pålyxa och en hillebard? (NY: 2007-04-07)

Väldigt små när det gäller de fysiska skillnaderna, ingen alls i användning. De som sysslar med namn och kategorisering påstår att hillebarden har ett lite större yxhuvud och att huvudet mer liknar ett enda integrerat stycke än pålyxans mer modulära utseende. Se själva: pålyxa och hillebard (obs, detta är givetvis bara två exempel ur en väldigt bred kategori vapen).

Hur ser egentligen en morgonstjärna ut? (uppdaterad: 2006-10-29)

Morgonstjärna är ett begrepp som används felaktigt i många rollspel och även i andra sammanhang. Ibland betyder det en stridsklubba och ibland är det ett stridsgissel. Ordet morgonstjärna syftar egentligen på ett klot med spikar som kan sitta på en stridsklubba eller ett stridsgissel. Det är alltså huvudet som heter morgonstjärna, inte vapnet i sin helhet.

Hur lång var kedjan på stridsgissel? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det varierade från ett par länkar till ett par decimeter. Övre gränsen för kedjans längd är skaftets längd minus handtagets längd, dvs man ska inte kunna träffa sin egen hand. Många fantasy-illustrationer har på tok för lång kedja.

Är det svårt att lära sig att använda ett stridsgissel? (NY: 2007-04-07)

Nej, det är inte svårare än något annat vapen.

I engelska böcker har jag träffat på ett tyskt 1500-talsvapen som kallas "pick" eller "pickaxe". Vad är det? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det som menas är ett skaftvapen med ett hammarhuvud eller ett yxblad på ena sidan och en näbb på andra, dvs en stridshammare eller stridsyxa. Det är alltså vapen som var vanligt förekommande i hela europa och inte bara i Tyskland och de fanns under en lång tidsperiod.

NY: Stavar

Frågor inom denna kategori:

Hur långa var stavarna? (NY: 2007-03-22)

Det finns främst två typer av stavar, korta och långa. De korta stavarna var mellan 1.8 och 2.5 meter långa. De långa stavarna var ungefär mellan 3.5 och 5.4 meter långa och användes på ett annat sätt än de korta. Den engelska staven (quarterstaff) som man oftast tänker på är en kort stav. Staven skulle vara så tjock att man precis kunde greppa den bekvämt.

Vad var stavarna gjorda av? (Uppdaterad: 2007-04-29)

Oftast av ek, ask, hassel eller hagtorn som alla är hårda träslag. Ek var antagligen det bästa då den har bäst hållbarhet. Helst skulle staven göras från ett rakt ungträd som man inte behövde tunna ut alltför mycket. Det bästa är att fälla trädet på vintern då trädet innehåller minst sav. Sedan torkades trädet och bearbetas till en stav som slutligen smordes in och ytbehandlades. Det var vanligt att sätta metallförstårkning eller till och med spetsar i änderna på staven.

Vem använde staven som vapen? (NY: 2007-03-22)

Stavar har använts som vapen ända sedan stenåldern. Under tidig medeltid så var staven antagligen primärt ett bondevapen. Men i takt med att resandet ökade (t.ex. hantverksgesällernas vandringar) så uppstod behovet av ett billigt självförsvarsvapen, en roll som staven passade perfekt för. Tittar man i manualerna så finns den med i något verk redan på slutet av 1300-talet men den blir inte vanlig förrän på 1500-talet då den blir närmast obligatorisk. Ur detta kan man dra slutsatsen att staven från början inte var särskilt intressant för fäktskolornas elever (dvs främst borgare men även adeln), men att den blev det på 1500-talet. Detta sammanfaller rätt bra med tiden då specielt hantverkarna börjar resa mer.

Staven har aldrig varit populär i städer, vilket ter sig rätt naturligt då den måste ha varit mycket bökig att använda i städernas trånga gränder. Adeln har inte heller varit särskilt förtjust i staven som vapen, antagligen då den saknar statusvärde.

Är staven ett dödligt vapen? (NY: 2007-03-24)

Ja, i allra högsta grad. T.ex. var staven det vanligaste mordvapnet i England under senmedeltiden (där vi har dokumentation från rättsprotokoll).

Sköldar

Frågor inom denna kategori:

När slutade man använda sköldar? (uppdaterad: 2006-10-29)

Stora sköldar blev sällsynta i början av 1300-talet och försvann gradvis helt utom i vissa typer av dueller och torneringar. Små sköldar (bucklare) användes mycket längre och började inte försvinna förrän i slutet av 1500-talet.

Vad är skillnaden mellan en sköld och en bucklare? (uppdaterad: 2006-10-30)

Bucklare är en mindre sköld som man håller i ett knytnävsgrepp medan andra sköldar normalt spänns fast på armen.

Hur ser en bucklare ut? (uppdaterad: 2006-10-30)

Bucklare är ofta gjorda av metall, men kan även vara gjorda av härdat läder eller trä. Oftast är de runda med en diameter mellan 20 och 40 cm, men det förekommer även fyrkantiga, åttakantiga och andra former av bucklare. De kan vara platta, koniska eller avrundade och har ofta en spets eller en buckla i mitten som primärt används för kontroll av motståndarens vapen och sekundärt för anfall.

Hur används bucklare? (uppdaterad: 2006-10-30)

De används i kombination med svärd, messer, falchion, rapir, klubba, dolk eller något annat enhandsvapen. Bucklaren används både defensivt för att blockera eller avvärja med och offensivt för att slå, knuffa, låsa eller greppa med. Den stora skillnaden mot sköldar är att bucklaren var mycket mer rörlig och mer aktiv. Ofta följer bucklaren med svärdets (eller vad man nu har i andra handen) rörelser och skyddar vapenhanden, men den separeras vid behov för att anfall eller skydd.

Vem använde bucklare? Hur vanlig var den? (uppdaterad: 2006-10-30)

Bucklaren var lika vanlig eller till och med vanligare än de större sköldarna. Den användes flitigt av samtliga sociala klasser både militärt och civilt. Militärt användes den främst tillsammans med svärd och kunde fungera både som ett primärt och sekundärt vapen (t.ex. för pikenerare). Främst var det fotsoldater som använde bucklare.

Civilt var det ett utmärkt självförsvarsvapen som användes både av hög och låg. Det bars ofta på höftet, ofta hängde den på svärdshjalten. Det användes mycket flitigt i träning.

Fanns det tvåhandssköldar? (uppdaterad: 2006-12-17)

Ja, det gjorde det, men de användes endast för duell (mot en motståndare som också använde tvåhandssköld) och möjligtvis för allmän träning. De är inte användbara i andra sammanhang.

Kastvapen

Frågor inom denna kategori:

Använde man verkligen kastyxor? (NY: 2007-04-06)

Ja, kastyxor har använts. Den mest kända varianten är Francisca som var en eneggad enhandsyxa som hade goda kastegenskaper. Franciscan användes av frankerna från ca 400 e.Kr till 700 e.Kr. Annars så verkar kastyxor inte ha varit vanligt förekommande i europa.

Användes kastspjut även efter antiken? (NY: 2007-04-06)

Ja, de har använts rätt mycket under tidig medeltiden. Under senare medeltid så verkar kastspjuten har försvunnit. Spanjorerna verkar ha varit de sista som använde kastspjut i större mängder och gjorde det åtminstone fram till 1500-talet.

Användes kastspjut även av ryttare? (NY: 2007-04-07)

Ja, det var rätt vanligt i europa. Specielt så är normanderna och de spanska Jinetes (speciellt lätt kavalleri som var mycket vanliga i Spaninen ända fram till 1500-talet) kända för att använda kastspjut från hästrygg.

Bågar och slungor

Frågor inom denna kategori:

Kan långbågen skjuta igenom plåtrustningar? (uppdaterad: 2006-10-29)

Nej, i alla fall inte om plåtrustningen är av någorlunda kvalité. På riktigt nära avstånd (10 meter) så kan den ha haft en viss effekt, speciellt mot rustningar av sämre kvalité.

Kan långbågen skjuta igenom ringbrynja? (uppdaterad: 2006-10-29)

Ja, på korta avstånd (några tiotals meter). Mycket av kraften tas dock upp av ringbrynjan och med en bra vaddering under så är det endast på mycket kort håll som pilen gör avgörande skada.

Varför var långbågen så bra? (uppdaterad: 2006-10-29)

Långbågen var inte så bra som brittisk propaganda skulle vilja få oss att tro. Långbågens överlägsenhet är en myt. Det var dock ett bra vapen som fungerade utmärkt i strider där man försvarade en bra position. Även om den inte kunde skada riddaren så kunde långbågen orsaka skador på hästen.

Hur snabbt kunde långbågskytten skjuta? (uppdaterad: 2006-10-29)

Det finns lite varierande siffror, men det rör sig om mellan 10 och 20 pilar i minuten. Det beror givetvis mycket på bågskyttens skicklighet. Man ska dock komma ihåg att en långbågsskytt hade under 100 pilar med sig (ibland mycket mindre) så det var inte frågan om någon långtidsbeskjutning med den eldhastigheten. Dessutom lär skytten ha blivit trött om han försökte skjuta i full hastighet alltför länge.

Hur bra är precisionen på bågar? Hur svårt borde bågskytte vara i rollspel? (uppdaterad: 2006-10-29)

Bågskytte under medeltiden användes mest som ett massvapen, dvs en stor mängd bågskyttar öste pilar över en fiendetrupp. Det är något som rollspel oftast helt har glömt bort när de skapat reglerna för bågar.

Men ska man svara på frågan så kan man börja med att ta upp två viktiga faktorer: - Skyttens precision - Vapnets precision

Observera att det ena aldrig kan bli bättre än det andra. Det spelar ingen roll om man är gudomligt duktig på att skjuta om vapnet har en stor inbyggd osäkerhet (vilket alla skjutvapen hade under medeltiden och renässansen).

Jag kan inte ge någon exakt avståndsangivelse för jag har inte sett något sådant data. Personligen tycker jag inte det är så viktigt heller, det är principerna bakom som är viktiga. Gör bågen till ett osäkert vapen på avstånd över 30-40 meter för att belysa att det inte är tänkt att bågen ska användas mot individuella mål på sådana avstånd. Under optimala förhållanden och med en mycket bra båge så kan räckvidden förlängas, men inte över 80 meter som anges som maximal räckvidd för precision med de bästa moderna bågarna.

Fanns det pilar gjorda för att skjuta av rep? (uppdaterad: 2006-10-29)

Nej, det är en myt. De breda pilarna som gett upphov till myten är egentligen gjorda för jakt.

Varför är det just engelsmännen som är kända för långbågarna? (uppdaterad: 2006-10-29)

Engelska långbågen kommer egentligen från Wales. När Engelsmännen (Normanderna) invaderade Wales fick de stora problem med långbågskyttar. Efter detta så infördes långbågsskyttar i de engelska arméerna och de blev berömda efter slagen vid Crécy (1346) och Agincourt (1415) under hundraårskriget mellan England och Frankrike.

Problemet med långbågsskyttar är att de kräver väldigt mycket träning för att vara effektiva. Det var endast England som hade en samhällsstruktur som kunde producera så stora mängder av vältränade skyttar. Det krävdes inte bara resurser utan även viljan att låta allmogen träna upp sig i ett farligt vapen, det var engelsmännen ensamma om vid den tidpunkten.

Användes slungor under medeltiden? (uppdaterad: 2006-10-29)

Inte militärt, i alla fall inte i någon större omfattning. Däremot kunde de användas för jakt vilket givetvis medför att de någon gång även använts mot människor.

Stavslungor användes däremot, men främst ombord på fartyg och vid belägringar.

Krutvapen

Frågor inom denna kategori:

När kom krutvapnen? (uppdaterad: 2006-10-29)

Vi vet att krutet fanns i Europa 1248 (alt. 1267) då det nämns av Roger Bacon i "De Secretis Operibus Artis et Natura". Första kanonen vi känner till är från 1326 och den sköt stora pilar. Under 1300-talet så sprider sig användandet av kanoner runt om i Europa. Krutvapen är dock inte så effektiva på slagfälten under den här tiden utan deras största effekt är psykologisk och det fungerar inte mot välorganiserade trupper. De är mer användbara för belägringar.

På 1380-talet så börjar priset på krut gå ner så mycket - pga utveckling av tillverkningsprocessen - att det blir mer användbart, specielt i belägringar. Det ger också mer fart till utvecklingen av krutvapen.

På 1400-talet utvecklas krutvapnena och krutet i sig självt. Krutvapen blir effektiva och handeldvapen börjar användas på allvar under andra hälften av århundradet.

Hur lång tid tar det att ladda en kanon? (uppdaterad: 2006-10-29)

Vad gäller laddningstider för tidiga krutvapen (1300- och 1400-tal) så är källorna mycket dåliga, men sedan blir de mer omfattande. Man ska också tänka på att det inte enbart är laddningstiden som är viktig utan ofta är det avkylningen av kanonen som sätter gränsen för eldhastigheten, specielt över en längre tid. En annan stor begränsning var tillgången till krut och ammunition, för även om det fanns med i trossen så är det inte säkert att man fick fram det till kanonerna tillräckligt snabbt.

Stora kanoner skjöt på 1400-talet endast ett par skott om dagen. Faktiskt finns en intressant uppgift från 1437 då en mästerkanonjär (eller vad tusan de kallas) lyckas avlossa tre skott på en dag med en grovkalibrig kanon. Detta ansågs vara omöjligt utan djävulens hjälp så den stackaren fick gå på pilgrimsfärd till Rom som straff.

Går vi framåt i historien (till 1600-talet) och drar ner kalibern till fältkanoner så verkar de ha kunnat skjuta med 1-2 minuters mellanrum som bäst. Men fortfarande var avkylning ett problem så i medel kunde man bara hålla en eldhastighet på ca 8 skott per timme. En tumregel var att låta kanonen kylas av en timme efter 40 skott.

Så det är en stor spännvidd på eldhastigheten. Beroende på teknologinivå och kaliber så ligger eldhastigheten mellan 2 skott/dag och ca 10 skott/timme i medel (1-2 minuter mellan skotten som topphastighet).

Vilken kaliber hade musköter? (uppdaterad: 2006-11-23)

Varierade mycket, men 20 mm är ett bra riktvärde.

Hur var precisionen på musköter och pistoler? (uppdaterad: 2006-12-17)

På de militära vapnena så var precisionen urusel medan civila vapen kunde ha bra precision. Detta kan te sig märkligt, men man ska komma ihåg hur vapnena användes. I militära sammanhang så användes musköter och pistoler mot stora människomassor och det fanns ingen mening i att kunna träffa en specifik individ. Däremot var eldhastigheten mycket viktig och den blev högre om pipans diameter gjordes lite större än kulans för då var det lättare att ladda och dessutom så behövde man inte rengöra pipan lika noga (pipans diameter minskade under striden iom orenheter som fastnade i pipan). Skillnaden i pipans och kulans diameter försämrade givetvis träffsäkerheten avsevärt.

Civila vapen däremot användes för jakt och möjligtvis för duell och då var det viktigt att kunna träffa ett individuellt mål medan eldhastigheten var ointressant. Därför gjordes civila vapen mycket mer träffsäkra än militära. En del civila vapen var även räfflade (förekommer åtminstone så tidigt som 1450-talet).

Moderna tester av historiska musköter har visat att musköternas precision varierar mycket kraftigt - vilket givetvis är att vänta då de flesta inte är gjorda för att ha någon vidare precision. Som riktvärde brukar man säga att på 100 meter så har en musköt 50% chans att träffa en människa under helt perfekta förhållanden och utan att ta hänsyn till skyttens förmåga (testerna är gjorda i moderna testuppställningar under kontrollerade förhållanden). I praktiken blir träffsäkerheten givetvis mycket sämre. De bästa musköterna uppnår över 80% procents träffsäkerhet under samma förutsättningar, medan de sämsta har en träffsäkerhet som närmar sig 0%.

Hur var penetrationen på musköter och pistoler? (uppdaterad: 2006-12-17)

Den varierade också kraftigt men generellt så kan man säga att en musköt kunde penetrera ca 2 mm plåt av bra kvalite på 100 meter under idealiska förhållanden, men då hade den ingen kraft kvar för att skada bäraren. På korta avstånd (10 - 30 meter) så kunde penetrationen stiga till närmare 3 mm plåt. Mycket berodde på plåtens kvalité, t.ex. så hade engelsmännen stora problem med att framställa muskötsäkra bröstplåtar och importerade därför harnesk från kontinenten under en lång tid (åtminstone fram till 1600-talet).

Pistoler var sämre och kunde bara penetrera 2 - 3 mm plåt på avstånd under 10 meter.

Det var alltså helt möjligt att skydda sig från musköter och pistoler med plåtrustningar, men de krävdes flera millimeter plåt vilket man inte ville ha över hela kroppen. Men många dåtida bröstharnesk skyddade väl mot krutvapen. Intressant nog har man i tester också konstaterad att dåtidens harnesk skyddar bättre än modernt industristål av mostsvarande tjocklek. Förutom sämre skydd mot penetrationen så visade det sig att modernt stål splittras och splittret orsakar väsentliga skador på bäraren, men de historiska harnesken gav inte ifrån sig något splitter.

Däremot hade vapnena inga problem med att göra rejäla skador på människor. Som jämförelse så har tester visat att muskötkulor penetrerar drygt 10 cm torrt trä på 100 meter (ca 15 cm på 30 meters avstånd). Tester har också visat att dåtidens krutvapen gjorde större och farligare sår än moderna skjutvapen på korta avstånd, men att musköter och pistoler snabbt tappar sin skadepotential med ökat avstånd.

Hur vanligt var det med pipsprängningar? (uppdaterad: 2006-12-17)

Enligt moderna svartkrutsskyttar så är det i princip omöjligt att få till en pipsprängning i ett svartkrutsvapen oavsett vilken typ av ammunition man använder.

Vilka typer av ammunition användes till musköter och pistoler? (uppdaterad: 2006-12-17)

Det vanligaste var att man använde sfäriska blykulor, men även andra typer av ammunition fanns. En avskydd sort av ammunition var blykulor med en bit ståltråd som stack ut på båda sidor. Dessa kulor gjorde mycket värre sår än de vanliga kulorna och de var mycket hatade. En ovanlig variant var kulor med färdiga skåror i som gjorde att kulorna delades upp i fyra klyftor. Det har diskuterats om det var tanken att de skulle splittras när de träffades för att orsaka värre sår eller splittras vid skottögonblicket för att få till en hageleffekt. Experiment pekar på att det är det sistnämnda alternativet som är det mest troliga. Hageleffekt kunde man också få genom att ladda musköten eller pistolen med hagel eller skrot, t.ex. hade svenskt kavalleri på 1600-talet ofta två pistoler varav en var laddad med en kula och den andra med hagel eller skrot.

Är det sannt att träsplitter från träffar i trä var en stor källa till skador? (uppdaterad: 2006-12-17)

Enligt beskrivningar från fältskär ombord på fartyg så var träsplitter den vanligaste sårorsaken. Moderna tester med svartkrutsvapen har också visat att träffar i trä orsakar stora mängder träsplitter som kan penetrera djupt i mjuk vävnad. Men i fältslag så fanns det inte så mycket trämaterial att träffa som ombord på fartyg. Säkerligen har pikskaft och dylikt gett upphov till en del skador av den sorten, men inte alls i samma utsträckning som ombord på fartyg. Harnesk och andra skydd skyddar effektivt mot den sortens skador vilket är ytterligare ett bra skäl till att ha skydd på sig.

Obesvarade frågor

Redigera - Historik - Utskriftsvy - Nya ändringar - Wiki hjälp - Sök i wiki
Sidan senast ändrad 2007-04-29 10:08